Vetlanda Posten: Publicerad lördagen den 8 juli 1989

Det blev publikrekord, Rickfors!

Bildtext: Han kom, han sågs och han segrade. Det kan man såga var summan av Mikael Rickfors besök i Vetlanda Folkets park Bild: Lasse Andersson

Mikael Rickfors i Vetlanda Folkets park skapade succé och publikrekord. Efter 20 år i branschen har man rätt att kalla sig veteran. Rickfors är inte bara veteran, han är proffs. Vi fick tala med honom en stund på torsdagskvällen före soundcheck. Vi träffade en mycket seriös musiker som hyllar improvisationen och musik som når längre än till örat.

Rickfors gav publiken vingar

Bildtext: Tonårsflickorna jublade när den mycket fräscha 40-åringen äntrade scenen. Flickorna var på hans sida hela kvällen. Bild: Lasse Andersson

VETLANDA

Mikael Rickfors i Folkets Park, kanske det bästa Pleasure tagit dit, gav publikrekord. Det var en rutinerad artist som äntrade scenen och resultatet blev därefter.

Jag är säkert inte ensam om att tala om Springsteen-komplex vad det gäller Rickfors framtoning. Mikael Rickfors med skinnväst, armlös t-shirt och snusnäsduk om huvudet såg ut som en kopia. Det var bara jeansen och bootsen som fattades. Men där slutade likheten.

Rockstjärnemyten

Rickfors och hans band inledde med en rad låtar i rak följ och publiken skrek Vingar redan innan han hann börja. Nu fick inte publiken höra sådär värst mycket från den senaste LP:n. Hans båda singlar Vart tog alla kvinnor vägen och Vingar hördes dock. Rickfors är rutinerad. Rickfors är duktig. Men jag blev förvånad när även han tycktes vilja leva upp till det som förväntas av en rockstjärna, ja, av alla artister som står på en scen. — Mår ni bra, skriker Rickfors och alla flickor jublar. Detta upprepas gång på gång. Publiken ska sjunga med i meningslösa ramsor allt medans musikerna får visa hur duktiga de är att "jamma". Det känns alltid lika pinsamt. Nåja.

Äntligen vingar

Det var rock och blues och det var Rickfors, han gör det bättre än andra. Efter 45 minuter är första delen av konserten klar och bandet ropas in för ett extra nummer. Publiken ropar Vingar och vet att den säkert måste komma nu. I stället fick de en seg version av It’s a mans world. Andra extra numret blev just Vingar och publiken strömmade tillbaka till scenen. Därefter lämnade bandet scenen och det var över. — Vi blir bara äldre och äldre, sa Rickfors, och det är sant. Vissa, de tar vara på åren och blir proffs, då kan det inte bli dåligt. Text: Gunilla Filipsson

VETLANDA POSTEN: Publicerad lördagen den 8 juli 1989

Mikael Rickfors

Veteran söker nya vägar

VETLANDA

Snart trettio år i branschen och fem i folkparkerna, Mikael Rickfors är veteranen. I år gör han en sväng i folkparkerna med den framgångsrika LP:n Vingar i ryggen. En seriös artist som till hösten kommer att göra filmmusik. En artist som vill nå längre än till örat.

Bakom scenen springer barn omkring. Där står husbussar tätt ihop. Som ett litet zigenarläger. Killarna i bandet och scenarbetarna har med sig sina kvinnor och barn.

Hollies

Mikael Rickfors har varit med i svängen sedan 60-talet. Det började i gruppen Hollies från England. Sedan 1973 står han på egna ben. Mats Olsson, en icke okänd rockkritiker, har sagt att bara Mikael Rickfors hade bott i USA skulle han ha varit en stor internationell artist. Vi träffar Mikael Rickfors i parken strax innan det är dags för soundcheck. — Det har aldrig varit aktuellt att flytta till USA för en internationell karriär. Den sista plattan heter Vingar efter den inte helt okända landsplågan.

Bildtext: Mikael Rickfors är en rutinerad stjärna. Han ger journalisterna vad de vill ha och fotograferna vad de önskar. Bild: Lasse Andersson

Vingar

Vingar är den första plattan Rickfors gör på svenska. — Är inte en svensk platta

ett avsteg från en internationell karriär? — Nej, det tycker jag inte. Nästa platta, som vi kommer att börja spela in nästa vinter, kommer att vara på engelska igen. I 20 år har Rickfors varit med i svängen. — Jag börjar bli lite trött på "tragglandet", säger han. — Därför åker jag till Paris för att spela in nästa platta. Jag försöker göra inspelningen roligare för att komma från tragglandet. — Jag vet inte hur jag bär mig åt för att vara "ungdomlig". Jag vet att många småbarn tycker mycket om just låten Vingar, men jag kan inte säga varför. Det är femte året Rickfors åker runt i parkerna. — De flesta parker ser likadana ut. Många bygger stora utescener och lägger brevid resten av anläggningen. Men jag tycker om sådana här "titt-skåp", säger han och pekar mot Vetlanda Folkets Parks scen. — Vi är nästan i halvlek nu. Nej, inte riktigt. Vi slutar tolfte augusti, berättar han.

Till hösten planerar han att skriva filmmusik. — Jag ska skriva musik till Maskeradligan och en annan internationell film. Nästa fråga blir då Vilken? — Det vill jag inte avslöja, säger han. Det är många artister som skriver filmmusik numera. Tomas Ledin är en, Aha, Mark Knopfler (Dire Straits), och Joe Strummer (före detta Clash) är andra. — Filmen säljer musiken och musiken säljer filmen. Det är tacksamt att göra musik till en film och sedan bara plocka sekvenser ur den till videon. — Jag tror att det kommer av den videokultur vi har inom rockbranchen, menar han. Många musiker nöjer sig inte med att skriva filmmusik utan försöker sig på att agera också. Bowie och Jagger är två som försökt , utan framgång. — Jag tycker att Diana Ross gjorde en riktigt hygglig insats som Billy Holliday. — Själv kan jag inte sånt, säger Rickfors och skrattar. Mikael Rickfors producerar också andras plattor. — Det är lika roligt att producera andra som att själv vara "huvudperson" i studion. Båda sakerna leder till något. Varje steg leder till ett annat. Processen är alltid lika roligt. Sedan när det väl klart går det inte göra något åt det. Då ligger det inte i mina händer längre.

Mozart

I Bonniers rocklexikon står det att Rickfors impulser är soul och amerikanska sound. — Det var mer förr i tiden, säger Rickfors. Numera lyssnar jag på folkmusik, jazz' och klassiskt. Det är sällan jag sätter på en rockplatta. — Jag tycker allra bäst om Mozart. Mozart, den klassiska genrens skvalmusik. — Det håller jag inte med om. Visst är Mozart sentimental men han går rakt in i hjärtat på mig. Det är känslofyllt och oerhört vackert. Den sista konserten Rickfors såg var Pink Floyd. — Det är riktiga shower där ljus, bild och musik samsas, säger han. Allkonstverk.

Improvisation

— Mina spelningar är inga "shower" med ljus och bomber. — För min egen del och för publikens skull gör jag rum för improvisation, fortsätter han. Det kan bli bra och det kan bli dåligt... — Men det är mycket mer inspirerande att spela då. Inbyggd improvisation i spelningen. — Ett år körde jag en sådan där show med allt vad den ska innehålla, berättar Rickfors. Det var skittråkigt.

Vi talar om de yngre artister-na och deras välarbetade turnéer. — Det ska vara så jävla proffsigt så det ser spontant ut. Det krävs en enorm talang till det, säger han.

Vill du själv nå längre än till örat? Rickfors blir tyst och ser ner mot scenen. — Det skulle vara till hjärtat då, säger han. Text: Gunilla Filipsson