Vetlanda Posten: Publicerad torsdagen den 2 november 1989

Inför uppträdandet

Det brinner i knutarna... Eldkvarn till Parken

VETLANDA

På lördag kommer Eldkvarn till Vetlanda. Bandet som hållit på sedan tidigt 70-tal — då hette de Piska mig hårt — har kanske inte förrän på senare år fått sitt egentliga genombrott. De flesta, av oss kan nynna "mega-hitten" Kärlekens tunga. Eldkvarns näst sista platta "Kungarna från Broadway" får nog ses som det breda genombrottet efter 19 år i branschen. Producent var ingen mindre än ena halvan av Ratata, Mauro Scocco.

Cirkus Broadway

Samarbetet med Scocco och Ratata fortsatte under sommaren då Eldkvarn satte upp ett cirkustält och inbjöd till Cirkus Broadway. Tillsammans med Orup och Eva Dahlgren drog man från stad till stad. Cirkus Broadway återkom året därpå med Wilmer X, Johan Kinde, Anne-Lie Ryck och Jakob Hellman som gäster. I mitten av oktober denna höst släppte Eldkvarn plattan Karusellkvällar. På en gång fördes mina tankar till Cirkus Broadway projektet. Cirkus och karuseller hörde på något sätt onekligen ihop. Plattan fick övervägande positiv kritik i pressen.

Motig premiär

Inför årets turné — som startade i mitten av oktober — kan man nog kort säga att gudarna varit emot Eldkvarn. Plura Johanssons bror Carla fick gipsa armbågen efter att ha försökt att hoppa över ett staket. Basisten Tony Thorén har spräckt knäskålen när han halkade i leran utanför Cirkus Broadway tältet. Båda tvingas spela sittande. Trots det har bandets spelningar fått mycket bra kritik av våra stora kvällstidningar. Text: Gunilla Haeffler

Vetlanda Posten: Publicerad Måndagen den 6 november 1989

Svenska rockmästarna i Vetlanda

Eldkvarn är bäst i Parken detta år

VETLANDA

Det var den lyckliga melankolins kväll. Eldkvarn är bland det bästa undertecknad sett på länge och det var det bästa ljudet samma person hört på år. Detta var den bästa spelningen i Parken hittills i år.

Det var ett Eldkvarn som slängt rullstolar och gips och spelade stående för andra gången den här turnén. Det var ett Eldkvarn som trots den något stökiga stämningen närmade sig publiken. Från första låten känns det som de ger allt. Men så är inte fallet, det blir bara bättre och bättre.

Bildtext: De sjunger ungefär lika dåligt bröderna Jonsson — det kunde vi alla konstatera. det är dock inget negativt, det är deras röster som gör Eldkvarn. Det var en allt igenom lyckad afton. Bild: Tommy Blomqvist

Det är klart .att man kan höra både Dire Straits och Bruce Springsteen i Eldkvarns material men när jag står och funderar på vad det låter som slår det mig att det låter precis som... Eldkvarn.

En kombination av alla dessa influenser, Plura Jonssons röst och texter gör Eldkvarn. Trots att Plura tvättar sin byk, med separationer och svek, offentligt så blir det aldrig patetiskt. När han ber bartendern om en runda till för att dränka sin sorg över att blivit lämnad ensam igen och sjunger i refrängen "jag har aldrig varit så lycklig", då är det inte ironi, inte sarkasm, utan bara lycklig melankoli. Det är inte lätt att säga var-för det var så bra — det är alltid lättare att motivera varför något är dåligt. Det fantastiska ljudet gjorde sitt och kanske för att det var en så liten lokal. Alla såg och hade kontakt med bandet.

Ett rockgig

Rockklubbsstämningen gjorde sig påmind. Kanske var det för att det verkar som om Plura och bandet kan det där med mellansnack — det som så lätt blir pinsamt. Visst verkade killarna trötta och något lurviga, men det gjorde ingenting att Plura inte kan sjunga och att hans bror kanske sjunger ännu sämre. Det gjorde inte heller något att texterna ibland känns aningen konstruerade och märkliga. Det var ett rockgig. Men främst av allt var det för att Eldkvarn är ett himla bra liveband och ett himla bra rockband.

Publiken med sig

Eldkvarn hade publiken med sig och det är klart att det största trycket blev vid låtarna Kärlekens tunga, Cornelis-låten Somliga går i trasiga skor och Min brud. Jag kan bara konstatera att jag inte tittade på klockan en enda gång och att jag är övertygad om att detta är ett av Sveriges bästa liveband. Det enda jag kan kritisera är publiken. Jag kan inte säga att jag saknar rockklubbens täta dimma av cigarettrök. Men jag kan säga att jag hellre väl-jer det än denna fylla. Att hela tiden bli halvt omkull-sprungen av unga herrar utan balanssinne gör att mycket av känslan förloras. Jag är trött på att höra bra musik tillsammans med över-förfriskade personer. Gunilla Haeffler

Läs även de andra artiklarna om Eldkvarn:

Plura brorsa talar ut - November 1989

Det slår gnistor om Plura och Eldkvarn - Juli 1991